pellepop

Att se fram emot något så mycket som jag gör kan göra ont.

En Stholmsresa var planerad, ett möte skulle äntligen bli av. Få träffa den man lärt känna på avstånd. Fredagen var den stora dagen som allt detta skulle ske.

Ett mail, fotojobb i Milano sätter stop för denna underbara helg som skulle bli av. Jag får frågan om resan verkligen var värd detta. Givetvis ska du åka sa jag, råder ju inga tvivel om det när ett jobb dyker upp sådär. I efterhand så känns det i hela kroppen att veckan du kommer vara borta blir lång som en resa till månen och tillbaka i längtan.

Det tokiga är att man känner saker för en person man aldrig faktiskt träffat, men lärt känna genom långa samtal och MÅNGA sms. Man vet att hon har en insida som är underbar och ett sätt man bara inte kan låta bli att älska. Känslan bara att ha någon att tänka på och som faktiskt inget annat gör än tänker på mig är underbart. Lyckorusen bara bubblar inom en som en sodastream som fixar läsken. Fjärillar flyger stora som älgar i magen, huvudet är fullt av tankar i lycka och benen bär fasen inte mig längre.

Ok jag vet att jag e knäpp men i detta fall så är vi två som har samma känsla och det känns i hela kroppen av lycka. Men det kommer bli många nätter nu som kommer ge mig sömnproblem det vet jag redan. För jag menar hur normalt är det att börja städa köket 11 på kvällen annars?

Innan Lucia MÅSTE vi ses =)