pellepop

Tar ett djupt andetag på den nytända ciggisen. Det ligger ett kallt mörker över stan ikväll, nalkas det ett oväder möjligtvis?

De mörker är ljust jämnfört hur jag känner inom mig. Efter att farmor gick bort så känns livet tomt. De som känner mig vet hur mycket hon betydde för mig. Med henne kunde man verkligen prata om allt i livet.

Vill bara försvinna från detta liv, starta om liksom. Ska det vara så? Stöter bara ifrån mig de som försöker komma mig när, visset jag vet men nödvändigt just nu. Vill bara att allt ska vara som det varit.

Men jag vägrar visa hur det känns utåt, har bara en kall fasad just nu förutom när jag känner mig trygg i tillvaron. Det finns stunder då jag tror att människor vill mig väl, då man hjälper med den lilla kraft man har kvar. Men i andra stunden när de fått hjälpen så vänds deras ryggar mot mig. Jag finner mig i det och bara skakar på axlarna, precis som man inte skulle vara van detta?

Jag har allt man kan tänka sig i livet, förutom barn och en kvinna att dela allt med. Men just nu känns den biten totalt död inom mig. Tänker mer i tanken att ju yngre man är då man dör, ju fler kommer då ihåg en. Jag vet att farmor hade INTE gillat mina tankar just nu och det e väl hennes tankar och sätt som håller min näsa över vattenytan.

Fy jag är inte redo att skriva blogg ännu känner jag, men man måste börja någonstans. Det enda jag vet är att jag måste rymma från Göteborg, denna stad ger mig ingen ro eller glädje. Men vart ska jag ta vägen? Finns det plats för mig på något ställe alls i denna värld? Visst jag har familj kvar i livet, men efter farmor nu så känns det tomt ändå. Man kanske skulle testa att se hur USA är? Hellre göra något än att sitta här alena och känna detta kalla mörker krypa inpå en som en kvävande dimma.

Jag har skaffat en liten stuga strax utanför Gbg utan ström, så där får jag nog börja min läkande tid. Trodde väl aldrig att jag skulle skaffa en kollonilott, men tro mig det har hänt. En plätt på 153kvadratmeter och en stuga där på 10kvadrat. Inte likt mig men man måste börja i någon ände eller hur. Odla grönsaker blir det inget med, bara en massa gräs ska odlas där. Men detta fucking jävla skitväder gör att jag inte vill åka dit heller. Sitta i en stuga när regnet öser ner å gegga blir till utanför fönstret. Vindruvsrankan får vatten så det räcker, men frågan e hur den klarar sig utan solens heta strålar?

"All out of love" med Air Supply är slående på hur det är för mig. Kan ha den låten på om och om igen. Men den ger mig hjärnspöken från förr. Varför kan inte en viss kvinna bara försvinna ur ens hjärna å hjärta? Nej hon träffa en norsk och flytta dit och fick barn, för länge sen. Shit det e 14år sen vi gjorde slut, fast det känns som en hel livstid i fängelse utan henne. Jag vet att de efter henne bara vart bleka kopior och det kommer troligtvis nästa kvinna bli med. Men man var ung och dum då, frågan är om jag smartare nu? Men hon kommer nog aldrig få veta hur jag egentligen kände för henne och KÄNNER efter alla dessa år. Hell!!! min ena kusin påpekar även att hon var Nr1 för mig fortfarande.

Ok tankarna flyger omkring. Ursäkta att jag spyr ut dem i bloggen såhär. Tack o lov så finns det ingen som läser denna längre då den vart öde länge nog för att ge mig skäggstubb 14gånger. Jag ska försöka få en blund i mina ögon nu innan morgondagen gryr å man ska ner till Malmö en sväng, men det är en annan historia de.

Godnatt bloggen å tack för att jag fick spy ur mig lite

/Sov det skönaste, vart du än är...

Förlåt för jag svikit bloggen!

Mycket har hänt i mitt liv, den som vart mitt stora stöd genom livet har gått bort. Allt känns bara tomt och all lust e bara borta.

Men jag kommer åka ut på landet nu och vila upp mig för att återkomma lite starkare än vad jag är just nu. Tills dess får bloggen ligga öde utan mina ord.

Men jag kommer att finns här igen det lovar jag, ska skriva en del på landet när jag fått ro.

Kram