HATAR verkligen mig själv just nu
Det är liksom inte kul när man får dendär känslan av att man inte passar in riktigt. Alla omkringen är vackra och felfria, sen är man där mitt i allt och känner sig som om man vill försvinna.
Värst är det när man blir bjuden på fest och man dyker upp, lätt e det då att den där förbaskade fasaden klär på sig snabbare än ögat. Vad tänker de, vad tror de man är för clown? Jo jag ser mig själv som en kass clown utan nått att komma med. De första frågorna som man blir "dömd" på är vad jobbar du med? vart bor du? Då är det kört för mig! Jag har liksom inte de där sociala i samhället som ett jobb och därför råder det ingen tvekan hos vissa utan honom är det fel på. Bor man sen inte i det "bästa" område så får man ställa sig på balkongen och röka resten av kvällen, för ingen skulle mörka om man frös till is och ramlade ner liksom.
Har man sen tillråga på allt riktigt starka känslor för någon så blir det som grädde på tårtan. Duger man verkligen? Är man rätt för denne? Vad har jag att ge? Kommer hon se mina brister och fel direkt? Shit! denna lista kan göras lång. Men känslorna blir svarta som sot om en småsak dyker upp som egentligen inte är något fast svider till i hjärtat.
Livet är lite för pressat just nu och jag har svårt att hålla i trådarna, känns som jag vill springa runt hela världen just nu och bara säga förlåt till alla. Man har säkert trampat sönder någon fot här och där genom resan. Jag är livrädd för mig själv när detta kommer smygande på mig som raketost. Jag missuppfattas väldigt lätt, får dumma tankar och blir väldigt osäker på mig själv, mer än vanligt då. Det mest underbara nu vore att krypa upp i den famn hos den man har känslor för och känna sig trygg, nu känner man sig bara som den där dammiga nallen i hörnet.
Jag har fått höra att jag skriver väldigt fritt. Vissa undrar verkligen genom andra då hur jag kan va så öppen om allt detta. Bloggen är mitt stöd när jag fastnar i livets gegga och kört fast med båda fötterna i skiten. Det enda som hjälper då är en glad ton i mitt öra eller skriva av sig här så fingrarna får skavsår. Jo jag vet att jag försöker skoja bort det hela men sånt e livet.
De som inte känner mig eller inte vet nått om mig ser mig som kaxig och en kille med för mycke självförtroende. Det enda de ser då är en del av fasaden som jag tydligen inte kan sudda bort helt, men tro mig jag sliter verkligen med att få den väck. Problemet är att under den fasaden är jag en väldigt känslig person som kommer fram då, vet liksom inte hur jag ska hantera den alla gånger.
Jag skulle önska att om någon läser detta och känner igen sig skrev en kommentar till mig här. Börja skrivandet med PRIVAT så fixar jag till det så ingen annan kan läsa det du skrivit. Skriva ord betyder mycket att få läsa när man mår apa.
Skriver inte privat eftersom jag bloggar fritt själv. Jag vet hur det där känns och att ha en fasad är en av mina fel med, min vän. Jag gillar inte alltid läget ska du veta! Det är lika illa att synas även när man bara vill stå i en hörna och betrakta folk från sin egen lilla värld.Men vet du jag låter folk veta vem jag är, vad jag jobbar med, vart jag kommer ifrån osv. Jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig.
Jag är ju den jag är och jag ändrar mig inte för att man kanske inte tycker om den jag är. Varför skulle jag?! Gillar man mig inte så gillar man mig inte. Sånt är livet. Varför ska du behöva be folk om ursäkt för hur och vem du är? Och den där känslan av osäkerhet inför en ny människa, hur många har inte haft den?! Men varför bry sig? Antingen gillar man dig(Vilket jag gjorde från första börja, trots din kaxiga attityd!!) eller så gör man det inte! Bloggen har dessutom räddat mig från att gå insane kan jag säga. Att få prata fritt fr hjärtat är en specialitet of mine. Kolla in mina bloggar för tusan, rena smörjan emellanåt men shit vilket respons man får ibland! Jag bloggar fritt och vill man inte läsa dom WHO CARES!!? Jag är den jag är och bloggar vad jag känner. Gör du det med, var dig själv(iaf i mitt tycke) det tjänar du bäst på. Du vet vart jag finns om det är nåt. Kram på dig och på återseende...
Kram Lena
Nä men vad fasiken .... har du rensat ur mina små skrymslen i den lillakorken de kallar hjärna på mig....
Du skriver om sånt jag också går och bär på (eviga singeln känns det som) Man verkar inte duga bara för att man inte är på ett visst sätt psykiskt och fysiskt ( för klen, för kort, för mjuk m.m) Du är inte ensam med dina tvivel men du duger som du är...
När jag blir tillfrågad om jobb och säger jag är arbetslös... och de sen inte vill veta av mig... deras problem för jag babblar på med dem ändå så de kommer inte undan mitt sällskap för det.
Önskar jag hade haft lika lätt för och blogga ner allt som du och Lena har... det hade jag verkligen behövt för och få balans i mitt eget. ( mycket just nu känns det som)
Nä du lille bloggepoppen låt du pennan och tangenterna få jobba febrilt i fortsättningen och låt alla andra se att där finns en värdefull person inom dig också... det finns det i alla......
Vinkelivink med ena fiskafenan och hoppas du fortsätter skrivandet....
